Europa befinner sig för tillfället i ett ständigt undantagstillstånd; vid gränserna driver vakter varje dag undan anländande migranter utifrån allt hårdare kriterier. Pass blir än mer skoningslöst kontrollerade. Säkerhetsåtgärder mot boende i urbana periferier ökar. Kommuner förbjuder offentliga demonstrationer. Nationalistiska och rasistiska diskurser tar överhanden. Denna politik är dock inte ny för kapitalismen som vi känner den: det institutionella och sociala undantagstillståndet har varit en integrerad del av europeisk åtstramningspolitik och migrationsstyrning under flera år. Migranter, flyktingar, arbetslösa, prekära och branscharbetare lever i ett tillstånd av djup social kris: arbetstagarnas rättigheter är under brutal attack, välfärdsstaten demonteras och gränserna används samtidigt som ett verktyg för uteslutning, selektivt utväljande och exploatering. Det finns säkerligen någonting liknande ”vi” och ”dem” numera i Europa. Konflikten finns dock inte mellan demokrati och terror, utan snarare mellan dem som utnyttjas och de som utnyttjar, de som flyttar i sökandet efter ett bättre liv och de som skapar murar, hinder och gränser. Detta är det undantagstillstånd vi vill ha ett slut på. Den första mars kommer vi praktiskt visa att det är möjligt att övervinna hierarkier och uppdelningar genom att vara förenade på migranters sida för gemensam kamp.
Vi vill säga det högt och tydligt: gränsregimen är inte enbart ett problem för migranter, utan påverkar alla. Genom rörlighet trotsar migranter både krig och exploatering, och utmanar åtstramningsåtgärder, prekarisering och institutionell rasism. EU-institutionerna försöker kontrollera denna rörlighet i vinstsyfte: sänka löner, nedmontera arbets- och välfärdsrättigheter och undergräva självaste möjligheten att organisera mot en exploatering som angår oss alla. Även urskiljandet av ekonomiska migranter, bra och falska flyktingar är ett kraftfullt verktyg som används för att producera fragmentering och försvaga solidaritet. Numera upplever alla de som bor i Europa vad migrantarbete innebär: ett medborgarskap garanterar inte verkliga sociala förmåner, en arbetsbefattning garanterar inte en ordentlig lön, arbete ger inte ett bättre liv. Interna migranter, även om de har ett europeiskt medborgarskap, kan bli behandlade som ”välfärdsturister”, förnekade sina sociala rättigheter och bli «utvisade» ur landet om de inte anses anställningsbara, inte arbetar tillräckligt hårt eller är utan papper. EU-medborgarskap förvandlas till ett experimentlaboratorium för en ny workfare politik där alla sociala rättigheter kopplas till anställningsbarhet och lönearbete. Detta gör migrationskamper till en central politisk fråga för alla.
Om vi vill få slut på detta undantagstillstånd, måste vi vända den otroliga solidaritet som väckts av migrantrörelser runtom hela Europa under de senaste månaderna till konkreta politiska kopplingar mellan olika arbetsförhållanden; vi måste förstå att ”välkomstpolitik” angår boende, löner och inkomster för alla arbetare. Om vi vill bekämpa åtstramningar, måste vi etablera starka kommunikationskanaler mellan de som arbetar i samma transnationella kedjor av exploatering under olika lönevillkor, och skapa möjlighet att hejda produktionen av vinster.
Om vi vill motsätta oss nationalism eller högerpolitik, då måste vi uppmärksamma att migrantarbete handlar om oss alla. Vad vi behöver är en transnationell social strejk. Strejken är transnationell och social när den har möjlighet att korsa de etablerade gränserna för aktivism och syndikalism, länder och sektorer, som rör sig genom samhället och arbetsplatser utanför de traditionella organiseringsformerna, och tar itu med de politiska villkoren för exploatering och sociala frågor. Vad vi behöver göra är att ta tillbaka strejken som ett olydnadsvapen. Det första steget i denna riktning är att vara på migranternas sida för att kunna bekämpa uppdelningar inom arbetsplatserna, och mot de lagar som, genom hela Europa, tvingar fram denna exploatering och försvagar oss alla.
Av dessa skäl kallar vi alla prekära arbetare, migranter och flyktingar, aktivister, autonoma grupper och fackföreningar till ett upprop för att göra 1 mars 2016 till en dag av decentraliserade och samordnade aktioner och strejker. En dag som syftar till att hejda regelbunden produktion och reproduktion, som skapar kommunikation mellan olika arbetsförhållanden, synliggör dolda exploateringssituationer, och som siktar på gränsregimen och de institutioner som styr rörlighet och otrygghet.
I Italien den 1 mars 2010, efter ett upprop från Frankrike om att göra ett migranternas ”24 timmar utan oss”, organiserades av en bred koalition en landsomfattande politisk strejk mot den nya migrationslagstiftningen. Från den dagen, tar vi styrkan som finns i migrantarbete och dess kapacitet att vara anslutningspunkten mellan olika platser och förutsättningar. Den 1 mars vill vi ta tillbaka idén om migrantstrejken och utvidga den till alla de sociala aspekter som lider av åtstramningar och gränsregimen idag, eftersom vi endast kan finna styrka och kämpa för våra rättigheter i en bred social front. Låt den 1a mars 2016 bli dagen då vi tar tydlig ställning mot styrandet av rörlighet som skapar otrygghet för alla. En dag när vi hittar gemensamma krav och anspråk. Dessa krav kan vara en europeisk minimumlön, en europeisk basinkomst och ett välfärdssystem grundat på allas rätt till bostad, ett europeiskt garanterande av uppehållstillstånd oberoende av anställningskontrakt och inkomstnivåer. Från de förbisedda förorterna till stadscentrum, från fabrikerna till de utspridda arbetsplatserna, till alla prekära arbetare med utgångspunkt i migrantarbete, låt oss röra oss i riktning mot en kraftfull social strejk. Vi har varken identitet eller ett förflutet att försvara, endast en öppen process för att storma den nuvarande.
Transnationella plattformen för social strejk
# 24hwithoutus # 1stMarch2016
För information och prenumerationer skriv till: info.transnationalstrike@autistici.org
